Axworthy – talangens urfader
Skrevet av Red Mile
– artikkel i Trav och Galopp Ronden Vinternummer 1984

Så länge hästavel bedrivits någorlunda målmedvetet på jordklotets västra del har uppfödarna försökt att systematisera sitt arbete genom att dela upp hästarnas stamtavlor i hingstlinjer och stofamiljer.

Det kan givetvis diskuteras om detta är en bra eller ens någorlunda överskådlig skärning av pusselbitarna inom en besvärlig enhet. Alla vet att en stofamilj innehåller en mängd faktorer, som egentligen borde hänföras till en annan familj. Likadant förhåller det sig med hingstlinjerna, vilka givetvis aldrig kan föra anspråk på någon form av renhet som sådana.

Likväl skulle jag vilja påstå att det ger en god bild och ett bra utgångsläge för den som vill veta mycket om hästaveln, om man skiktar avelns grundhästar - antingen det gäller ston eller hingstar - i direkta familjer, så att en stofamilj hålles samman av ett visst sto och dennas döttrar i RAKT nedstigande led. Samma tänkesätt kan appliceras på hingstarna.

Aveln med fullblodsaraber, som är äldre än någon annan liknande hippologisk företeelse, sysslar i princip med ett rent matriarkat. Alla äkta arabhästar anses tillhöra fem stofamiljer. Detta förhållande betyder inte, vilket dumma människor innbiller sig, att hingstarna skulle sakna betydelse i en hästs stamtavla. Man har endast velat få systematik i tänkandet.

Som bekant är det så att släktskapen mellan generationerna är mycket säkrare och mer påtaglig när denna släktskap går på spinnsidan - och motsvarande mycket mindre säker på svärdssidan. Det är troligen i vetskap om detta för både djur och människor gällande faktum som fullblodsaraberna hållit sig strikt till stolinjerna.

Inom travsporten, där man sällan visat revolutionära tendenser, har man under de snart 200 år som den varmblodiga travaren stått i intressets centrum, arbetat med både hingstlinjer och stofamiljer med varierande intensitet. Det är dock tveklöst så att hingstlinjerna och deras sammansättning blivit ett huvudobjekt för avelsintresset - särskilt som det förekommit en form av tävling mellan de olika avelslinjernas förespråkare.

I närmast föregående års Vinternummer analyserade vi Peter the Great's hingstlinje. I år skall vi närmare gå in på de hingstar - i princip endast hingstarna - som går tillbaka på Axworthy. I sammanhanget berör jag det samspel mellan dessa hingstars blod som egentligen gör nästan alla hästar till medlemmar av bådas familjer.

Talangens urfader ett sekel efter hans födelse
All avel med ädla hästar - det kan vara fullblod eller travare - går ytterst tillbaka på de tre närmast mytiska arabhingstar, som under tiden 1680 - 1720 importerades till England.

En av de tre var The Darley Arabian och till honom går alla amerikanska varmblodstravare tillbaka i direkt hingstlinje. The Darley Arabian ligger 20 generationer från årets kriterievinnare Mack The Knife och 17 generationer från vår legendariske travkejsare Big Noon. Det är en lång tid som har förflutit sedan modern hästavel började.

Ren travavel startade på 1780-talet, då den folkilskne fullblodshingsten Messenger kom till USA från England. Hans början i det nya landet var bister (han slog ihjäl en människa) men fortsättningen skulle bli desto bättre.

Messenger betraktas som travarerasens verkliga början - men rasens grundfader är dock Hambletonian, en 1849 född hingst som kom att i sin person påverka travaraveln över måttan.

Hambletonian med registreringsnummer 10 är ensam om att vara bildare av hingstlinjer i amerikansk travaravel - alla hästar kan direkt härledas till honom.

Runt Hambletonian 10 har den s k linjeaveln varit kompakt. Världens i dag bäste travarehingst heter Speedy Crown, vilken i sin stamtavla har Hambletonian 10 icke mindre än 371 gånger! Detta visar på snabbheten i hästens generationsväxlingar. Det har endast förflutit 108 år sedan Hambletonian 10 dog.

De fyra matadorerna och deras samspel
I dag räknar man med fyra hingstlinjer bland travarna (ytterligare två för passgångarnas del och flera andre i Frankrike och givetvis Sovjet). Dessa fyra har namn efter hingstarna Axworthy, Bingen, McKinney och Peter the Great.

För att visa hur dessa hingstars blod blandas och hur deras linjer korsar varandra kan nämnas att ovannämnde championhingsten Speedy Crown har 21 korsningar av Axworthy, 10 st Bingen, 9 st McKinney och 18 st Peter the Great.

Speedy Crown kallas en Peter the Great-hingst, trots att influensen från Axworthy är starkare. Men det är så att Speedy Crown är efter Speedy Scot e.Speedster e.Rodney e.Spencer Scott e.Scotland e.Peter Scott e.Peter the Great… och därmed tillhör han den senares linje rent tekniskt.

Exemplet med Speedy Crown visar dock klart att Axworthy / Peter the Great är de mest betydande hingstarna hos Speedy Crown. Detsamma gäller nästan alla äkta USA-stammade travare.

I dag är Bingens hingstlinje utdöd utanför Sovjet där den tvärtom är mycket stark numerärt och kvalitativ i blandning med orlovtravare. Den siste rene amerikanska Bingen-sonen var sannolikt Iltis (hans mormormor är osäker stammässigt), en tysk fantomtravare med treårsrekordet 1.17,4 som dödades av en allierad bomb 1944.

I Sovjet finns alltså starka Bingenlinjer och vi har i Sverige som senaste bevis på detta, hingsten Torg.

Det är interessant notera att Iltis var efter Jay Lee, som var en son til J. Malcolm Forbes (e.Bingen). J. Malcolm Forbes hade för övrigt i Santos samma moder som Peter the Great…

Bingens värde som en positiv faktor i världens travaravel är bestående men likväl i avtagande. Detsamma gäller McKinney, som i Sverige har en av sina få basländer genom King Bunter och hans söner. I Frankrike är likaså McKinney's hingstlinje etablerad genom bl a den store förärvare som vi lärt känna under namnet Kairos (e. The Great McKinney e. Arion McKinney e.Mc Kinney).

Även Peter the Great har direkta ättlingar i Frankrike (en av dem är Ideal du Gazeau) medan däremot Axworthy och Bingen icke ståtar med delfranska linjer på hingstsidan.

Tekniskt har alltså nästan två av fyra hingstlinjer i dag eliminarats (därmed inte sagt att de skulle vara på något sätt mindre värde) och ytterligare en har på senaste 20 åren kommit i farozonen. Det gäller Axworthy och hans förgreningar på hingstsidan, som i USA i dag är ytterst få medan Peter the Great (via Star's Pride och Speedster) har tagit hand om ca 95 procent av hingstplatserna.

I Europa är läget annorlunda. Visserligen är även i Sverige, Italien, Västtyskland och Finland (de ledande uppfödareländerna av amerikanska travare) Peter the Great-linjen starkt dominerande men det finns dock ett väsentligt utrymme för Axworthy-hingstar.

Det är ur denna synspunkt - och med tanke på att uppdelningen på linjer synes mera praktisk än faktisk - som jag denna gång kommer att sysselsätta mig med några av Axworthy-linjens mest betydande hästar och deras färgstarka historia. Det handlar inte om Axworthy's uppgång och fall… utan om ett stycke travhistoria satt i sitt sammanhang.

Hästens verklighet, underbarara än sagan
En av de mest fascinerande rövarehistorier som berättats inom travsporten och som haft många författare handlar om en liten hingst som föddes 1856.

Hans moder, vars stamtavla aldrig kunde tillfredsställande utredas sedan hennes son blivit berömd, hade under namnet Dolly Spanker gjort sig känd som en av de snabbaste märrarna på landsvägarna ute på Long Island. Hon kördes oftast av fredsdomaren Theron Felter, som var bosatt i Orange County inte långt ifrån Goshen.

Det var där Dolly Spanker födde ett litet mörkbrunt hingstföl och själv dog på kuppen. Fölet föddes traditionellt upp på en blanding av fetast tänkbara mjölk med tillsats av socker och Jamaicarom! Om denna blandning bidrog till det lilla fölets långsamma tilväxt vet ingen - men vederbörandes mankmått steg aldrig riktigt upp till 150 cm.

"Fölet" visade emellertid anmärkningsvärda fartsresurser när han kördes in som treåring och han såldes då för det ytterst kraftiga priset 4.000 dollars - möjligen det högsta som då givits för en ung oprovad häst, när tävlingar var sporadiska och priserna låga. Till prisets höjd bidrog forstås det faktum att hästen var efter Hambletonian 10, som just då steg fram som den suveräne avelshingsten.

Nästa gång hör vi talas om "fölet", 10 september 1862. Då befinner vi oss på tillförlitlig mark. Mycket folk hade trots inbördeskriget samlats på Fashion Course, L.I., för att se en match mellan försvarande mästaren Ethan Allan (en Morganhäst) med rekordet 1.32 och mängder av meriter mot en nykomling på scenen som gick under namnet Robert Fillingham, en sexårig liten hingst.

Den sistnämnde var vår vän "fölet" och nästa dag var han känd över hela USA. Han besegrade sin antagonist i tre raka heats (bästa tid i dessa sulkyns höghjulstider 1.29,7) och tog hand om potten på 10.000 dollars till sina ägare W.L. och Z.E. Simmons, som dessutom lär ha spelat en bra slant på sin häst. Spel var vid denna tid lika med vadhållning man mot man.

Som Robert Fillingham tävlade "fölet" i två år. Därefter ändrades hans namn till George Wilkes, ärande den ansvarige utgivaren för den tidens stora sporttidning "Spirit of the Times".

Det breda baksteget, totobåg och världsrekord
Möjligen ändrade George Wilkes namn och skepnad fler gånger under sin långa karriär på tävlingsbanan. Runt honom stod alltid en air av osäkerhet, växlande prestationer, oärlighet, snabbhet, kapacitet. Under sina tolv år på tävlingsbanan blev han nästan en skräck för det folk som gillade att slå ett vad vid travbanorna.

George Wilkes karriär såg totalt ut så här. Då skall det noteras att starternas antal icke är lika med antalet heats! En start kan bestå av upp till åtta heats. Ej heller finns någon uträkning på George Wilkes' enskilda placeringar i heaten och man kan därför inte riktigt följa hur man manipulerade oddsen för hästen. George Wilkes bäste segerstid 1.28,2 var hingstvärldsrekord då den tiden noterades, han vann totalt kring 25.000 dollars och dessutom tjänade de personer som var införstådda med hans växlande form kolossala summor "vid sidan".

George Wilkes blev utsatt för ytterst hård användning, hans humör blev allt mera "eget" och han utvecklades till något av en notorisk avläggare. Likväl är hans statistik belysande för hur bra Axworthy's farfarsfar egentligen var på banan: han tävlade i tolv säsonger, han satte världsrekord på olika distanser fem gånger, han gjorde 69 starter (sannolikt ca 280 heats) och vann 27 gånger med 26 andrapriser. Hästen kan altså inte ha varit särskilt oärlig!

När George Wilkes var 16 år och slutade tävla hade han fyra starka ben men inga tvåbenta vänner runt New York. Âven om det var väl bekant att hästen manipulerats och att han aldrig fått visa sin verkliga förmåga (det talades om 400 meter kring 1.14) så ville ingen uppfödare uppe i norr ta i honom med tång. George Wilkes hade betäckt många ston och icke ännu visat någon riktigt bra avkomma.

Det var då han togs till Kentucky och ställdes upp på Ash Grove Farms i Lexington. Där blev han gott mottagen och fick första året (1973) 82 ston.

Championhingst i Kentucky
Därefter blev George Wilkes' liv en framgång. Han var fulltecknad varje år till sitt livs slut januari 1882 och vid sidan om honom stallades efter hand upp ett halvt dussin av den gamle hingstens bästa söner. Kentucky exploderade i vad som benämndes "Wilkes-yra".

Många har spekulerat i vad det var som så till den grad fäste George Wilkes hos den kräsne aristokratin i Kentucky? I all sannolikhet handlade det om den märkliga aktion som George Wilkes hade själv och som han förärvde till så många avkommor. I olikhet med travare i gamla tider breddade George Wilkes sin aktion bak och hade samtidigt ett kolossalt avstamp. Det var han på sin tid ensam om och det väckte alltså en fullständig feber hos uppfödarna. Man stod inför en revolution i travsporten och man kallade sättet att trava för "the duckstroke of the Wilkes".

Man liknade altså George Wilkes sätt att trava med det sätt på vilket en anka simmar…

Att äga en bra son til George Wilkes var ungefär detsamma som att sitta på en kappsäck full med dollarsedlar. Hela USA kom till Kentucky med sina ston - och gamle George Wilkes kunde varje säsong med bra resultat betäcka minst 120 ston. Priset? Aldrig officiellt men vid tillfällen upp mot eller över 500 dollars.

Ett hårt liv gjorde till sist George Wilkes till en farlig häst att närma sig för främlingar men för sin skötare uppträdde hästen alltid perfekt.

George Wilkes var liten, brun, lång och rakhasad men hade ingen kontroll på sina avkommors exteriör eller färg. De kom och de travade i alla färger och storlekar, konstanterade hans ägare W.L. Simmons.

Till George Wilkes bästa söner hörde Red Wilkes, Onward, Guy Wilkes, Baron Wilkes - men ingen av dessa skulle bilda hingstlinje. Den äran gavs i stället en häst vid namn William L, som föddes då George Wilkes var 25 år gammal.

En fattig man från Iowa - blev miljonär på travare
En fattig man från Iowa, vid namn C W Williams, ändrade travhistorien få han 1885 skickade sina två ston Lou och Gussie Wilkes till Kentucky för att betäckas med Wilkeshingstar.

Gussie Wilkes ansågs vara den bästa och fördes därför till Jay Bird (avgift 100 dollars) medan Lou fick gå till William L (avgift 50 dollars). År 1886 födde Lou en hingst som gavs namnet Axtell. Gussie Wilkes' son fick namnet Allerton.

Axtell vann varje gång han startade som två- och treåring. Han satte som tvååring världsrekord med 2:23 (1.28,8) och som treåring tog han rekordet 2:11 ¼ (1.22) vilket var den snabbaste tiden någonsin för en hingst oavsett ålder. Axtell blev den förste treåringen att sätta absolut världsrekord.

Det året sålde Williams Axtell för 105.000 dollars, ett världsrekordpris. Axtell ställdes upp för avgiften 1.000 dollars.

Då hade Williams fortfarande Allerton i stallet och med denne sänktes Axtells världsrekord för hingstar i två etapper ned till 1.20,3. När den fattige telegraf- och mejeriarbetaren C. W. Williams dog 1936 vid 79 års ålder efterlämnade han "betydligt mer än 500.000 dollars".

Luffaren Axworthy blev avelskung i Kentucky
Axtell började i aveln 1890 till språngavgiften 100 dollars och hade första året 50 ston.Nästa år tog Axtell emot 100 ston - en av dem var A.B. Darlings 14 år gamla Marguerite (e.Kentucky Prince), som stannade kvar hos Axtell t o m 1897. Här är listan över fölen e.Axtell u.Marguerite:

1891 hingstföl dog
1892 Axworthy 3, 1.24,2
1893 Marguerite A. 1.22,4
1894 Colonel Axtel 1.33
1895 Axtellion 1.24,1
1896 Sarah Madders
1897 Mary A. 1.31,5

Av dessa hästar blev Marguerite A. mormor til Margaret Dillon 1.13,5, Axtellion var litet använd men framgångsrik i aveln - och så fanns förstås Axworthy, som ju egentligen är huvudpersonen i denna skrift.

Axworthy tränades av den hårdföre Budd Doble. Det har sagts att Axworthy, som var en storvuxen, muskelfylld hingst med stor bål och med ben som kanske inte var så kraftiga som krävdes för att bära den valpiga kroppen, knäcktes som tvååring.

Den tvåårige Axworthy startade i augusti för första gången i en match mot Oakland Baron, som segrat sex gånger. I andra heatet travade de två som ett par och Oakland Baron hade sin nos först på världsrekordtiden 1.24,8 för tvååriga hingstar i lopp.

Redan då gavs endast tider till segrande häst i USA och Axworthy var så illa däran efter sin ansträngning att han först i slutet av året kunde komma ut att ta ett 1.32-rekord.

Axworthy kom sedan aldrig tillbaka som en hel häst på travbanan. Han tog som treåring rekordet 1.24,2 men därefter gick ridån ned för hans aktiviteter på banan.

Vid den tiden var USA mitt inne i historiens hemskaste depression och hästpriserna hade sjunkit från toppvärden till bottennivå. En av dem som valde att försvinna från världen var Axworthy's ägare och alla hans hästar anmäldes på auktion i gamla Madison Square Guarden.

Där köptes Axworthy för 500 dollars av John H. Shults och togs till dennes Parkway Farms. Där blev den fuxige invaliden Axworthy oväntat allas favorit. Det var uppenbart att Axworthy's skador i framkotor och hasar var så betydande att han aldrig kunde tränas för start - men så länge bara korta speeder krävdes av honom förtjuste han sin omgivning med sin makalösa gångart och sitt perfekta uppträdande.

John Shults blev så förtjust i Axworthy att han sålde sin tidigare "förstehingst" Stranger (son till världsrekordhållarinna Goldsmith Maid 1.23,3) och satte i hans ställe 500-dollarsköpet Axworthy.

Vi vet nu att detta vågspel blev en succé. Snabbt tog Axworthy-hästarna kommandot i Grand Circuit och dominerade. År 1906 då Shults drog sig tillbaka från sina affärer i extremt hög ålder kom Axworthy åter upp i auktionsringen. Den här gången kostade den gamla hingsten 21.000 dollars - han gick till Kentucky där han levde ytterligare elva år. Axworthy, vars språngavgifter aldrig var offentliga, dog den 5 november 1917, 25 år gammal.

Dillon och Guy då seklet var ungt
Axworthy's bästa avkommor inkluderade stoet Alta Axworthy (gick till Europa och blev suverän här) och Hamburg Belle (världsrekord för ston) medan hans söner i väldig omfattning låg i topp i dåtida stakes.

De två Axworthy-söner som kom att betyda något för eftervärlden - Guy Axworthy och Dillon Axworthy - var själva inga stora tävlingstravare.

Guy Axworthy gjorde som tvååring ett rekordförsök som gav tiden 1.29,3. Det var 1904 och Guy Axworthy syntes sedan inte på banorna förrän han var fyra år. Han vann då andra heatet (Guy Axworthy slutade åtta i första, sjua i tredje och fjärde heatet) på 1.20,0 ock tycks trots allt ha tilldagit sig uppmärksamhet nog för att tas till aveln på Walnut Hall Farm. Där behärskade han sedan en stor del av travaveln i många år.

Guy Axworthy's son Guy McKinney vann 1926 det första Hambletonian som kördes. Guy'en hade sedan ytterligare vinnare av detta stora lopp i Iosola's Worthy (27), Lord Jim (34) och sonsöner/sonsonsöner i Spencer (28), Calumet Butler (31), Greyhound (35), Shirley Hanover (37) och McLin Hanover (38). Sedan vann Titan Hanover 1945 (sonsonson till Guy Axworthy), Hickory Smoke 1957 (sonsonsonson till Guy Axworthy) och Flirth 1973 (sonsonsonson til Guy Axworthy).

Anmärkningsvärda är Guy Axworthy-barnens framgångar i Hambletonian. Hingsten föddes 1902 men var tydligen fortfarande en suverän avelsfaktor mer än 25 år senare. Det är ovanligt.

I de hingtslinjer som schematiskt uppställts i denna artikel kan man följa Guy Axworthy's mera betydande hingstlinjer i dag; Florican, Hickory Smoke, Big Noon etc.

Guy Axworthy hade svaga framsenor som stoppade hans tävlingskarriär. Han var, som bilden av honom i denna artikel visar, dock en bildskön hingst av för sin tid ovanligt ädelt slag.

Det sistnämnda gäller även Axworthy's andre store son, Dillon Axworthy, som också kunde vinna skönhetsutställningar utan problem. Kanske kan likheterna hos de båda läggas på det faktum att båda var släktskapsavlade på helbröderna William L och George Wilkes - och därmed i ännu högre grad på George Wilkes.

Dillon Axworthy, 1.21,0, har sämre rekord än Guy Axworthy men var den klart bäste tävlingshästen av de båda, dock icke heller han en stortravare. Han stod större delen av sitt liv på Hanover Shoe Farms där han med tiden utvecklade ett otrevligt temperament.

Dillon Axworthy lämnade också mycket bra travare. Hans bäste son är med marginal Dean Hanover 1.13,6, hingsten som med elvaåriga flickan Alma Sheppard i sulkyn satte nytt världsrekord. Det är från Dillon Axworthy's son Dean Hanover (född då Dillon Axworthy var 24 år) som den enda hingstlinjen från Dillon nu existerar.

Vi skall som bekant inte nämna ston i denna artikel - då skulle det bli en bok - men det förtjänar dock som ett undantag påpekas att "världens bästa fölsto" Miss Bertha Dillon är en dotter till Dillon Axworthy.

Axworthy-hingstar som dog unga
Axworthy-linjens främsta företrädare har i olika sammanhang råkat illa ut och dött vid unga år. Lee Axworthy, farfar till Spencer, dog 1918 vid sju års ålder. Hans två år i aveln gav mer än en normal hingsts 20 säsonger. Man förstår amerikaner som fortfarande funderar över hur aveln sett ut om…

Samma personer funderar förstås vad som hänt om inte Greyhound 1.11,6 (sonson till Guy Axworthy) kastrerats som ettåring. Hästen gick icke sitt ogunstliga öde till mötes på grund av dåligt humör utan därför att alla hingstföl det året han föddes (världsdepression) kastrerades på Almahurst Farm.

Realistiskt är även att beklaga Mr.McElwyn, som slogs ihjäl av passgångare-hingsten Junior Hanover, när de både kom lösa en söndag på Hanover Shoe. Mr.McElwyn var då USA:s unge championhingst och det hjälpte inte vare sig travhistorien eller Axworthy-linjen att Hanover Shoe Farms' ägare Lawrence B. Sheppard blev så ilsken och förtvivlad över Mr.McElwyns död att han hämtade sin studsare och sköt Junior Hanover!

Demon Hanover, Dean Hanover's särklassige Hambletonianvinnande son, var bara tolv år och just såld til Walnut Hall Farm för dåtida jättesumman 500.000 dollars, då han dog i kolik. Samma sjukdom tog Florican's sonson Flower Child - Ego Boys antagonist i minnesvärt Elitlopp - just då han verkade vara på väg inom amerikansk avel tio år gammal…

Sverige har i dag procentuellt fler godkända Axworthy-hingstar än fleratalet andra länder. Delvis beror detta på importen av Scotch Nibs (e. Nibble Hanover e. Calumet Chuck e.Truax e.Guy Axworthy), som har en hel hop godkända söner och sonsöner i Norden. Annars är Nibble Hanover en helt blank hingst i andra länder.

Annars handlar det litet om Dean Hanover och mycket om Florican och Hickory Smoke i Sverige. Fortfarande finns representanter från dessa döda hingstar, som ännu icke haft startande avkomma i vårt land. Även här kan vi hänvisa till de skisserade hingstlinjerna. Dessutom finns i Sverige genom Big Noon en närmast nationell hingstlinje som på mycket få generationer (fyra) är tillbaka till den 1902 födde Guy Axworthy. Det är en oerhört kort bit under 82 år i hästvärlden. Annars räknar man med en hästgeneration kring sju (högst) i USA. Här gäller det mer än 2o år per generation!

Många band till Axworthy
Kurt Andersson i Holmsund har räknat på förekomsten av de fyra linjebilderna Axworthy, Bingen, McKinney och Peter the Great i olika kända hästar travvärlden runt.

Hans studier har vidimerat vad som tidigare sagts i denna artikel; travarna är i dag fulla av blod från samtliga matadorer. Peter the Great-linjens främsta har i själva verket fler korsningar till Axworthy - och de bästa från Axworthy är ingalunda fria från Peter the Great.

Det är dock fortfarande klart att Axworthy förekommer mera frekvent i stamtavlorna än någon annan av de "fyra stora". Skillnaden mellan Axworthy och Peter the Great är dock hårfin, medan differensen ned till Bingen/McKinney är stor.

De främsta hingstarna från Peter the Great-linjen i modern tid är utan spår av tvekan Star's Pride och Speedster. Från dessa kommer Super Bowl/Nevele Pride respektive Speedy Crown/Speedy Scot.

Det kan därför vara värt att genomlysa Star's Pride och Speedster i förhållande till Axworthy-linjens egentlige upphovsman - den lille världsrekordhållaren George Wilkes. Hästen som föddes upp på bl a Jamaica-rom, som var föremål för vadhållning av märklig sort - som var den förste travaren att extremt bredda sin bakaktion.

Det är ett faktum att Star's Pride (som genom morfar Mr.McElwyn hade ärvt den väldiga yviga bakbensgången) har tolv korsningar till George Wilkes (Axworthy-linjens grundfader) men endast tre till Happy Medium, den son till Hambletonian som liggar bakom Peter the Great.

Tittar man på Speedster kan nästan samma fenomen noteras. På Speedster finns åtta förbindelselänkar till George Wilkes men endast fyra till Happy Medium… och likväl kallas både Star's Pride och Speedster Peter the Great-linjens främste företrädare.

Om inte annat visar detta att man icke okritiskt eller dogmatiskt bör räkna på vare sig hingstlinjer eller stofamiljer. Man kan dock med fördel fortsätta traditionen om det gäller att belysa några intressanta kapitel i travavelns färgstarka historia.