Bingen – En kung på banan och i avelsboxen
Skrevet av Red Mile
– artikkel i Trav och Galopp Ronden Vinternummer 1986

När den första världsdepressionen i modern tid plågade USA som allra mest föddes Bingen i maj 1893. Hans uppfödare var Lexington-läkaren David Bennett, som hade köpt Bingens moder Young Miss för 400 dollars året innan. Då var Young Miss drektig med May King.

När Bingen var ett år kördes han in av en endast 13-årig pojke vid namn Raymond Snedeker. När denne skulle hämta Bingen som gått ute hela vintern fann han honom fortfarande vid sin moders sida - han hade inte blivit avvand utan levde 14 månader gammal huvudsakligen på modersmjölk!

Det är intressant notera i dagstidningar från Lexington att tonårstränaren och hans ettårige hingst verkligen uppmärksammades. Köparna var dock i dimma dolda. En prislapp på Bingen fanns: 150 dollars men på detta svarade ingen.

Bingen lär ha varit lätt att köra in och lätt att trena. Under hela sin åringstid, skriver Raymond Snedeker, felade Bingen en enda gång - och det var då han gjorde sin debut på tävlingsbanan i augusti som ettåring.

Just det, det fanns lopp för ettåringar på den tiden, och inte sällan heatlopp. Bingen startade alltså som ettåring i fem heats med en bäste notering på 1.37,2. Inte så dålig av en ettåring i 1894!

Raymond Snedeker utvecklades till en stortränare och höll länge med passgångaren Directum 1 världsrekordet för passgångare i lopp med 1.13,3.

Hans vittnesmål om Bingens ettårsform är alltså betydelsefullt. När han så småningom konstanterar att Bingen var den travsäkraste, klokaste ettåring han någonsin kört - står detta i bjärt kontrast mot den ostadighet som ble Bingens svaghet senare i livet och som tjänade som utgångspunkt för de attacker som gjordes mot honom och hans familj.

Såld för 1.500 dollars
Att Bingen var en fenomenal ettåring bekräftas av att han december 1894 såldes för 1.500 dollars till G Leavitt och E H Greeley från Boston.

Bingen togs upp till Maine och som tvååring njöt han av den svenska seden att pulsa i snö. Under den vintern - då han alltså var två år - tllfördes han åtskilliga ston. Man började tidigt bränna Bingens ljus i båda ändar.

Samtidigt tränades han av sin ägare och i en uppvisningsmile mot klockan noterades han för 2:30 (1.33,2) och fördes till den både ryktbare och beryktade tränaren Henry Titer som då hade sina stallar på gamla Mystic Park-banan.

Titer, som kom att spela huvudroll i livet för både Peter the Great och Bingen, var en s k hårding. Fyra veckor efter det att han fått tag på Bingen travade denne ett jobb 1.29.

Ett bud på 7.500 dollars nobbades men det såg illa ut då Bingen i sin första tvååringsstart i stor ledning hopplöst felade bort sig.

I början av september fanns Bingen i Lewistown där han segrade i tre raka heats på en 800-metersbana. Den 11 september gick Bingen åter till start och vann på 2:20 ¼ (1.27,2) vilket med mer än tre sekunder underskred dittills gällande världsrekordet för tvååriga hingstar på 800-metersbana.

Bingens rekord stod i 13 år och slogs först i 1908. En supertalang.

Vägen mot nationell berömmelse
Därmed var Bingen känd i hela USA och han blev ännu mera känd, då han vann i raka heats på Rigby Park med bästa segertid 1.26,9. Tre dagar senare, den 4 oktober, gick Bingen ett rekordforsökpå 1.22,4 - den näst snabbaste tiden för en tvååring sedan Arion 1891 noterat sin legendariska tid 1.21,3.

Arion, för övrigt en son til Bingens farfar Electioneer, hade efter sin stora prestation köpts av skipsredaren Malcolm Forbes för 105.000 dollars. Det var före depressionen och nu gick Bingen också til Malcolm Forbes för 8.000 dollars. Samme man ägde Peter the Great!

Som treåring uttnytjades Bingen först i avlen - och kom till start först i augusti. Efter två inledande lopp (totalt sex heats med bra placeringar) var han klar för kamp i Portland mot slutet av september.

Då vann han snabbloppet mot äldre hingstar efter fem hårda heats med en bästa tid på 1.22,2.

Därefter distanserades en galopperande Bingen i två löpningar innan han i Kentucky Stakes - då värt 2.000 dollars - efter fyra heats besegrade Kentucky Futurity-vinnaren, Rose Croix.

Ett utställningsår
I gamla tider var det vanligt att inte starta hästarna som fyraåringar - de ansågs behöva utvecklas det året för att sedan gå in i snabbloppen.

Den politiken applicerades på Bingen som 1887 uteslutande användes i aveln.

Han sågs dock en gång av publiken. Det var på en hästutställning, Boston Horse Show - där han var utställd i fyra olika klasser.

Bingen vann alla och nominerades också oavsett ras till "Best in Show".

Det var en mycket betydelsesfull titel i dessa dagar då avelsurvalet gjordes mycket på exteriör och då priserna i utsällningsringarna ofta var högre än i loppen...!

Bingen hade aldrig en sele på sig under fyraårssäsongen. Men han fick sannerligen känna av selens tyngd som femåring. I sitt första lopp tvangs han till åtta heats - han vann två och tog en slutlig andraplats.

Bingen lär ha knäat av denna comeback men han var en hård häst och segrade sedan i ett femheatslopp (bästa segertid 2:09 ¼, 1.20,3), blev tvåa efter fyra heats i nästa framträdande, segrade sedan i tre heats med bästa tid 1.19,7... Den här listan kunde göras lång.

Bingen mötte och besegrade alla de andra topptravarna i världen - däribland de blivande världsrekordhållarna The Abbot och Cresceus, av vilka The Abbot också kom från Electioneers linje...

Trots alla sina mödor lyckades Bingen stå på fyra starka ben och tävlade med ett någorlunda obrutet sinne. Han gick till Lexington och i sitt allra bästa lopp under karriären segrade Bingen i Frank Fehr Stakes efter sex heats med en bästa tid på 2:06 ¾ (1.18,8), vilket skulle bli Bingens näst snabbaste notering.

Den snabbaste kom följande säsong , då den sexårige Bingen dock inte vann i någon av sina sju starter men dock segrade i ett par heats - en gång på 1.18,5, vilket blev hela säsongens snabbaste heat och Bingens slutliga rekord.

Sålunda var Bingen både som femåring och sexåring världens snabbaste travare - och det utan hjälp av rekordforsök.

Detta avslutade Bingens tävlingskarriär under vilken han startade i 29 lopp (totalt 71 heats) med nio segrar (i totala lopp - icke heats). Han vann 12.035 dollars och satte eller tangerade sex världsrekord.

Bingens aktion, speed och grundkapacitet hjälpte dock inte mot den osäkerhet han visade - främst som sexåring, då hans galopplusta kostade honom heat efter heat. Det var Bingens galopplust som sedan skulle bli ett vapen i händerna på hans motståndare, när han attackerades som avelshingst.

I aveln för 100 dollars
Bingen började slutgiltigt i aveln 1899 för en språngavgift på 100 dollars. Han stod jämsides Arion och Peter the Great på Forbes Farm i Massachusetts. Han blev ensam där 1903 då Forbes sålde Peter the Great och skickade Arion till Kentucky.

Malcolm Fobes dog 1904 och hans hästar såldes på auktion. Bingen kostade då 32.000 dollars men stannade i Massachusetts där avstånden mellan de goda fölstona var stora.

För 40.000 dollars kom emellertid så småningom Bingen till New York, där han tjänstgjorde säsongerna 1909 - 1911. Sedan köptes Bingen på sin ålders höst av David Look på Castleton i Kentucky och där stod han säsongerna 1912 - 1913, då han dog den 12 april av en infektion. Han begravdes på Castleton, där fem år senare hans dotterson Lee Axworthy och sedan hans sondotter Emily Ellen (38 år gammal) också fick sina gravar.

Bingen som började i avlen som tvååring, tillfördes totalt 904 ston och fick 565 föl. Hans språngavgift var som högst 300 dollars (det året han dog).

Hans bästa avkomma var supertravaren Uhlan 1.13,3 - världsrekordhållare i många repriser och ett av undren inom sulkysporten.

Bingen fick betydligt färre föl än Axworthy, McKinney och Peter the Great. Bland Bingens bästa söner fanns Todd, Bingara och J Malcolm Forbes (u.Santos - moder även till Peter the Great). Var och en av dem var en topphingst - och när Todd dog nio år gammal betydde det med tämligen stor säkerhet att sporten miste en hingstlinje.

Bingen i Europa
Bingens avkommor var särskilt begärliga i Europa, dit fler hästar gick än från Axworthys, Peter the Greats och McKinneys familjer. Todds snabbaste son, Bob Douglas 1.17,8, såldes sålunda till Ryssland och blev där en avelssensation.

Det är från Bob Douglas som Torg kommer i rakt nedstigande hingstlinje - den Torg som var en så lysande tävlingshäst i Sverige och en så bra avelshingst.

Till Ryssland gick också Gay Bingen 1.22,4 och även han blev en stor succé med bl a sonen Taglioni 1.20,2 - som satte många ryska rekord och hade vunnit 200.000 rubel vid revolutionsutbrottet.

Bingens hingstlinje lever i dag endast i Sovjet, där den emellertid är stark. Den borde ha varit lika stark i Italien, där hans son Codero 1.20,6 var en sensation i seklets början. Codero vann tre gånger vad som då kallades Europeiska Mästerskapet - och var under fem säsonger den bäste travaren i världen.

Codero var också en sensationellt bra förärvare och hans namn dyker upp litet varstans i kända italienska stolinjer - men han lyckades dock aldrig grunda en egen hingstlinje.

Det tycks bara inte gå för Europa-födda (utanför Frankrike där förhållandena är speciella) hingstar att överleva självständigt. I Sverige, ser vi, hur inte ens Bulwarks söner klarade den saken - och tyvärr verkar det gå samma väg med sönerna till Sir Walter Scott och Big Noon.

Ilitis - den interessantaste hästen
Bingen-linjens interessantaste häst var möjligen tyske Ilitis - en sonsonson över J Malcolm Forbes och Jay Lee.

Ilitis hålles gärna för att vara en ren amerikansk häst men det kan finnas tvivel. Hans fader Jay Lee 1.17,8 är förvisso liksom hans farfar J Malcolm Forbes amerikaner.

Ilitis' moder, tyskfödda Manschette e.Anvil 1.16,3, var undan ett sto efter amerikanen Teddy McGregor 1.28,3, men med en moder av okänd stam, sannolikt orlov.

Renhetsivrarna har dock länge sökt visa att Ilitis' mystiska mormorsmor var ren amerikanska, men de har inte lyckats riktigt!

I varje fall var Ilitis ett sant fenomen som 1942 vid tre års ålder travade 1.17,5 i ett rekordforsök. Då hade ännu ingen annan treåring i Europa klarat 1.20-gränsen...!

Därefter segrade Ilitis i samtliga andra stora tyska lopp under kriget (Tyskland var ledande travland i Europa och Matadorenrennen det största loppet), däribland Matadorenrennen.

År 1944 vid fem års ålder skickades Ilitis till Munchen och vann Goldpferd von Deutschland med 100.000 Reichmark i förstapris. När han dagen därpå vände åter med tåg till Berlin träffades hans vagn av en bomb.

Ilitis, ett av de stora fenomenen - den främste företrädaren för Bingen, med 18 segrar på 21 lopp - dödades fem år gammal. Han användes aldrig i aveln. Han travade under en ogunstig tid.

Skrivaren av den här artikeln har flera gånger talat med de tyska stora tränarna, Walter Heitmann, Charlie Mills och Johannes Frömming som kände och körde Ilitis. De är eniga:Ilitis tillhörde den lilla skara av undantagstravare som är benådade.

En äkta familj
Jag har framför mig en aukstionskatalog från 23-28 november 1914. Då såldes hästar i det gamla, klassiska Madison Square Garden - där boxarna var kungar men hästarna åtminstone kronprinsar.

I den katalogen finns åtskilliga Bingen-ston. En för mig okänd hand har med blyert skrivit in några av de summor för vilka hästarna såldes. Nästan genomgående handlar det om mest pengar när döttrar till Bingen söker nya ägare.

Det är just genom sina och sina söners och sonsöners döttrar som Bingen i dag finns i travstammarna - i repriser. Det sades att Bingens typ och stil var så tilltalande och så särpräglad att de som kände honom med störste lätthet kunde känna igen hans avkommor på banan.

Det kan därför vara av intresse att se hur samtidens bästa exteriörbedömare såg på Bingen.

Bingen var mörkbrun, nästan svart utan tecken. Han hade inte ett vitt hår i sin hårrem. Han var 158 cm över manken men såg större ut särskilt i rörelse, då han var full av fyr och förde sitt huvud högt.

Bingen var lika lång som han var hög och lika hög över länden som över manken. Han var djup och hade ett fullständigt fantastiskt rum för andningsorganen.

Bingen hade ett litet vackert huvud med små välställda öron, breda vid basen. Hans skenor var både fram och bak långa. Hans has mycket rak (går inte att se säkert på foton framför oss) och vållade honom aldrig några problem under en tid när hasproblemen annars var stora i travaveln.

Bingen bar aldrig knäknappor men ofta armbågsskydd. Tåvikter fanns aldrig på honom och han bar för sin tid lätta skor fram (250 gram)! Hans höga, snabba bakaktion tvingade dock fram vissa typer av skydd.

Bingen tävlade fram till sin sista start i öppet huvudlag. I sin sista start kom han ut med stängt och gick felfritt i fem heats... och vann!

Bingens mor var fux men själv lämnade Bingen aldrig en fux och mycket sällan föl med vita tecken.

Attack mot en familj
Bingen blev redan under sin livstid föremål för attacker från många i sporten. Man kallade honom för hoppjerka - han galopperade ofta.

Vidare blev han föremål för anmärkningar rörande sin egen stam, när den i själva värket är starkare än t ex Peter the Great's och McKinneys och minst lika bra som Axworthys.

Attackerna kom inte från en enda man som fallet var då den store hästägaren Robert Bonner i ett berömt tal strök bort Clay-blodet i travet med orden "detta sågspån i travhästen".

Inte heller har attacken mot Bingen någon liknelse med fullblodsfolkets organiserade kamp mot "that cursed Blacklock-blood", just då den störste av dem alla, St Simon, gjorde sin entré och var en Blacklock-häst.

Nej, attackerna mot Bingen innehöll mera allmänt struntprat, som till sist började göra gällande att t x Uhlan inte var efter Bingen... man drog sig, förmäler olika författare, inte för någonting.

Rörande Bingens stamtavla finns mycket intressant att komma med. Han kommer från den bästa av alla Hambletonians söner, Electioneer, som stod under nästan hela sitt liv på Palo Alto Farm i Kalifornien - ägd av den fantastiske Leland Stanford.

Leland Stanford University, världens kanske främsta akademiska lärosäte i de naturvetenskapliga disciplinerna med fler nobelpristagare än något annan universitet, ligger just på de marker som var Palo Altos.

Fortfarande står det stall, där Electioneer levde, kvar och när Du besöker universitetet kommer du att visas stallet av stolta studenter.

Electioneer lämnade 11 världsrekordhållare i trav och var flera gånger amerikansk championhingst. Han var den säkraste förärvaren av trav men i dag är han stamfader till världens bästa passgångare - hästar som är nästan lika snabba framför sulky som ett fullblod under ryttare.

Electioneer är i själva verket farfarsfarfarsfarfarsfarfar till Niatross, som med 1.07,9 är alla tiders snabbaste sulkyhäst.

Leland Stanford, som själv var en stor kännare av travare, hade säkert inte gillat den utvecklingen av avkommor till hans älskade Electioneer - Stanford avskydde nämligen passgångare. Han präglade frasen: ingen gentleman kör en passgångare!

Lika illa hadde Stanford tyckt om kampen mot Bingen, som var full av Palo Alto-blod. När Bingen korsfästes var tyvärr Leland Stanford död. Han hade säkert inte skytt några medel för att skydda vad som han betraktade som sin andliga egendom - Electineer-blodet.

Electioneer och hans tid
Electioneer köptes ursprungligen för 12.000 dollars från Stony Ford Stud, Goshen, ut till Kalifornien. Han var efter Hambletonian 10 och Green Mountain Maid, vilken senare med sin kastrerade son Prospero och sin dotter Elaine blev den första märren i historien att lämna två travare i 2:20-listan (1.27).

Green Mountain Maid hade ett obskyrt ursprung. Forsök på at spåra hennes stam till Pocahontas-linjen (Axworthy's möderne) verkar på denne skribent värda mera beröm än tilltro.

Med tidens mått var Electioneer stam stark och hans son May King 1.27 - Bingens fader - kunde göra anspråk på samma omdöme.

May Kings moder, May Queen (e.Norman 25) köptes vid hög ålder till Palo Alto. Hon fick tre föl där - en av dem May King 1.27, en annan Maiden 1.28,9, den tredje Election, som blev en framgångsrik avelshingst.

May King finns det olika versioner kring. En säjer att han var en fenomenal tvååring, som bara väntade på rätt väder, som aldrig kom, för att göra ett världsrekordforsök...

Andra versioner gör gällande att May King var mycket liten och full av anlag för passgång. Skall vi tro att sanningen låg mitt i ...?

I varje fall var May King ingen stor sensation på banan men det är betydligt svårare at bedöma honom som avelshingst. May King fikk egentligen aldrig någon riktig chans. Han stod på små stuterier i fel stater. Han skiftade ägare i många repriser. Han förödmjukades och såldes för 235 dollars på Old Glory Sales i New York 1905 - men han levde ända tills 1911 då han var 25 år.

May King lämnade förutom Bingen flera andra ypperliga hästar. Den lille, lille hingsten, han var endast 149 cm över manken, kan därför antagas höra till den stora skara avelshingstar som aldrig får så många eller så bra ston att de rättvist kan bedöms.

Bingens moder hette Young Miss (född 1889) e Young Jim u Miss Mambrino (f 1879) e.Red Wilkes u. Miss Clark (f 1879) e Alric u Kate (f 1871) e Clark Chief u Lida (f 1858) efter Vandal - der berömde fullblodshingsten som var son till den från England importerade Glencoe.

Detta kan ha sitt intresse eftersom Ester, Volomites mormorsmor, också var efter Vandal, vars blod också finns nära i Dean Hanover.

Det är rörande Bingen en märklighet att en hingst född 1893 kan redovisa sådana fullständiga blodlinjer ned till 1850-talet och tidigare både på fäderne och möderne.

Young Miss, mor till Bingen, var inavlad på Wilkes blod. Hennes far Young Jim såväl som hennes morfar Red Wilkes var båda söner till George Wilkes.

Sålunda var Bingen själv ingenting annat än en variant på den gamla, beprövade säkra korsningen av blod från Electioneer och George Wilkes.

Vad som därvid fick just Bingen att bli en annorlunda häst med en särpräglad individualitet, som varit med och förändrat travavlen, är osäkert.

Att Bingen är en av de stora är däremot klart. Hans namn dyker i en modern stamtavla inte upp lika ofta som Axworthy och Peter the Great. Men han ligger ungefär på samma plan som McKinney - icke sällan ett steg över.

Hur historien slutat om ödet varit riktigt gunstigt mot Bingen kan ingen veta. Var Bingen en galoppör med tendenser till oärlighet som hans fiender hävdade - eller handlade det tvärtom om en häst med kapacitet, speed och en vilja i sådant övermått att han ibland inte förmådda styra sina ben!

Red Bon Bingens bäste
Red Bon var född 1914. Han är den mest framstående av alla Bingen-hingstar som verkat i svensk avel. Han var också en bra tävlingstravare som ännu 1917 startade på Brunnsvikens is. Red Bon vann även Solvallas premiärdag den 31 juli 1927 sjätte loppet på 1.33 över 2005meter på en mycket djup bana.

Red Bon, er sonsonson till Bingen, såldes ursprungligen från USA till Danmark. En "herr Metcalfe" kom från USA och sålde 1922 en häst vid namn Jack Dempsey till byggmästare Billberg i Malmö. Sedan försvann Metcalfe och hördes aldrig mera av.

Det visade sig att de hästar Metcalfe sålt i Danmark alla var ringare - alltså utbytta travare. Advance Guard var Belgic (även han en Bingen-häst) och Jack Dempsey helt enkelt Red bon, som i USA hade ett 1.19-rekord.

Red Bon var bra under båda sina namn. Mycket bra. Han var dock främst en avelshingst med kolossal arvskraft. Red Bons avkommor dominerade länge på svenska travbanor och hans allra bästa avkomma Red King (även han premierad) blev den första svenskfödda hingsten som vann mer än 50.000 kr.

Red Bon var också den första travhingst att premieras med A i vårt land - och det var en ära som han av allt att döma var förtjänt av.

Red Bon krävde som många av hans samtida mycket vikt för att trava - och det gällde också flertalet av hans avkommor. Men samtidigt var Red Bon-hästarna hårda och till synes outsliteliga.

I kamp mot nyare blod föll emellertid Red Bon bort. I dag är det en sällsynthet att i en svensk travare hitta ens någon droppe blod från Red Bon trots att hingsten så starkt dominerade svensk travsport under slutet av 1920-talet såväl som en bra bit in på 1930-talet.

Red Bons historia är alltså mycket likt stamfadern Bingens - den väldiga blommningen följdes upp av ett snabbt och obönnhörligt försvinnande.

Det gäller även de linjer (se Hingstelinjer) som Bingen W och Bingen Sverige företrädde. Da satte sina svenska rekord, dessa hästar, även som tvååringar men i kampen med blod från Axworthy och Peter the Great gick de under.