Hästen av stål: McKinney
Skrevet av Red Mile
– artikkel i Trav och Galopp Ronden Vinternummer 1985

Hästen som tillhörde Vilda Västern!

I olikhet med de flesta andra under ett döende 1800-tal travande stjärnor tävlade inte McKinney på vare sig Long Island, staten New York eller i Kentucky.

McKinney tillhörde vilda västern. Ett bättre namn på Kalifornien fanns i dessa dagar säkert inte. McKinney hörde till den gryende rikedomens stat och tid. Han tävlade inför män som inte hade mer makt än deras revolver räkte och han blev deras favorit.

Vägen för McKinney till västerns utposter var märklig.

Under 1870- och 1880-talen riktades travvärldens intresse mot George Wilkes, den lille sonen till Hambletonian 10, som tycks ha varit den förste i travhistorien att bredda sin bakaktion - ett drag som han förärvde.

Till George Wilkes och hans söner åkte stona i stora mängder och det betydde i allmänhet en trip till Kentucky. Bland George Wilkes' bästa söner fanns Baron Wilkes, Red Wilkes, Jay Bird, Alcanatara och... Alcyone, vilken senare kom att bli fader till McKinney. Alcyone's moder Alma Mater var efter stoproducören och utställningshästen Mambrino Patchen. Alma Mater kom från fullblod och det måste anses av stort intresse notera att hon var en medlem av den s k Fair Play-linjen vars triumfkort var och är supergaloppören Man O'War - till denna dag det mest berömda och omskrivna fullblodet i världen.

Språngavgiften på George Wilkes var rekordhöga 400 dollars men Talbert hade säkert ingen anledning att ångra sig. Alcantara fick rekordet 1.28,9 och dominerade sin kull. Han såldes för 15.000 dollars, fikk 175 segrande avkommor och 84 söner i aveln. Han finns i stamtavlan på den grå fantomen Greyhound 1.11,6 - liksom hans broder Alcyone.

Det är dock Alcyone, McKinney's fader, som vårt intresse koncentrerar sig. Han var en sämre tävlingshäst än sin bror. Han plågades av en dålig rygg och fikk endast rekordet 1.31,4.

På något sätt måste Alcyone dock ha imponerat på travfolket. Elizar Smith från Massachusetts, samme man som betalat 15.000 dollars för Alcantara, köpte Alcyone för 20.000 dollars. Då var Alcyone en plågad åttaåring - två år senare var han död. Då fanns han på et stuteri i New England.

Historiskt betraktat ändrade Alcyone's tidiga död travhistorien. Han hade några föl i Kentucky och han fick två kullar uppe i norr. Resultatet från dessa hästars travande på tävlingsbanan var häpnadsväckande.

Alcyone, som stod endast c:a 150 cm över manken, var även en champion i utställningsringen. Han lär ha varit ytterst elegant och fullblodslik.

Rosa Sprague var nämligen stor och "något simpel" men en hårdför häst och tydligen med tilltalande aktion.

Kanske var det just detta drag som fick Kentucky-uppfödaren H H Wilson att sända sitt femåriga, rekordlösa sto Rosa Sprague 160 svenska mil från det hingstfyllda Kentucky till Alcyone år 1886.

Det var på detta sätt McKinney kom till. Rosa Sprague, e Governor Sprague 1.27,3 e Rhode Island 1.27,1 u Bella Brandon e.Hambletonian 10, lämnade aldrig något annat föl av värde.

Kalifornien - här kommer jag!
På våren 1887 föddes McKinney i Abdallah Park, Lexington, dit Rosa Sprague skickats hem efter besöket hos Alcyone. Två år senare kom irländaren Charles A Durfee till Kentucky och köpte den tvååriga McKinney - då inte ens inkörd - för 1.500 dollars, vilket var ett rejält pris i dessa dagar.

McKinney togs direkt till Kalifornien och placerades hos den berömde Jim Durfee, där han stannade i 13 år.

McKinney fick förvisso jobba för havren. Redan vid sin ankomst till Kalifornien två år gammal betäckte han 20 ston de första 30 dagarna. Året därpå fick McKinney en förberedande avelssäsong innan han deltog i sex lopp om småsummor och mot äldre hästar. Han vann fem av de sex loppen med en bästa tid på 1.31,4. Han verkade från början mera tuff än speedig.

McKinney fortsatte utvecklas som fyraåring och vann samtliga åtta lopp han deltog i (för att vinna ett lopp krävdes alltid tre heatsegrar) med en bästa tid på 1.25,2 i reguljärt lopp.

McKinney avslutade sin fyraårssesong i Stockton med ett rekordförsök som gav tiden 2:12 ½ (1.22,4), vilket var nytt världsrekord för fyraåriga hingstar. McKinney's marsch mot nationell berömmelse hade börjat.

Avel, tävling - avel, tävling!
McKinney betäckte runt 190 ston som femåring och kom först sent på hösten åter på tävlingsbanan där han segrade i tre av fem starter. Detta var 1892 och året därpå, då McKinney var sex år, såg honom ta farväl av tävlingsbanan med endast två starter på hösten efter en ny avelssäsong med över 170 ston.

McKinney förlorade sin första start men i nästa - en av travhistoriens mest berömda löpningar som gick över åtta heats - lyckades McKinney vinna heaten två, sex och åtta för att stå som slutsegrare. Loppet kördes över två dagar, den 23 och 25 september (den 24 var en förbjuden söndag) 1893 på Stockton-banan och en prissumma på 1.000 dollars. Det skall dock slås fast att prissumman betydde litet eller ingenting i jämförelse med vadhållningen, som dels gick man mot man, dels i särskild pool.

Bästa sättet att beskriva en löpning av så oerhörd hårdhet torde vara att publicera resultatlistan. De många siffrorna längst till höger är respektive hästars placeringar i de åtta heaten. Tiderna längst ned är segrande noteringar i respektive heat. Översatt till kilometertider travade dessa hästar - födda för ett sekel sedan - 1.22,7 - 1.21,6 - 1.21,7 - 1.23,3 - 1.24,5 - 1.24,8 - 1.24,7 - 1.28,3!

Det måsta ha varit fantastiska hästar! Dåtida banor, sulkies, träningsmetoder, veterinärvård kan förstås inte jämföras med dagens - men hästarna travade! Fort!

Slutgiltigt in i avelsboxen
Som allt startade McKinney i 21 lopp (76 heats), vann 17 och var tvåa, trea, fyra och oplacerad en gång i varje position. Han tog sitt rekord 1.21,6 i ovannämnda fantastiska lopp.

Ston från hela USA strömmade till McKinney och närmast kaotisk intresse rådde - särskilt sedan McKinney's bästa son Zombro, 1.21,4, kom ut som treåring 1895 och vann elva lopp.

För att klara den efterfrågan som fanns på McKinney's tjänster sattes hingsten i arbete från den mycket tidiga våren fram till den mycket sena hösten.

Under denna tid reste han med solen och uppstallades på tre stuterier. Han tog uppåt 200 ston år efter år. Språngavgifterna varierade från 100 dollars till 300 dollars.

I juni 1902 såldes McKinney för 25.000 dollars till Bloomington, Indiana, där han hade liten tillgång till bra ston. År 1902 ingrep emellertid ödet igen: McKinney's dotter Sweet Marie segrade sig runt USA och var landets bästa travare. Det kastade blickarna på McKinney och hingsten skiftade åter ägare. Han köptes för 50.000 dollars av William Simpson, togs till Empire State Stud i New York State och stod där till sin död vid 30 års ålder den 18 april 1917. Han språngavgift under denna tid var 500 dollars.

Omständligt och exakt har genom språngrullor kunnat noterats att McKinney's farfarsfar, Hambletonian 10, betäckte 1.908 ston och fick 1.331 avkommor. Några siffror som ens ligger i närheten av det statistiskt godtagbara finns inte rörande McKinney. Det har dock antagits att han tillfördes mer än 2.000 ston och fick mer än 1.400 föl. I det avseendet ligger han efter endast Peter the Great - innan artificiell insemination öppnade slusarna för även hingstar vars livslängd och virilitet inte kan jämföras med Hambletonian 10:s, Peter the Great's eller McKinney's.

I dag är 200 föl per år ingen ovanlighet för en populär AI-hingst i USA.

McKinney stod alltså aldrig i Kentucky och bara i slutet av sitt liv i ett så pass bra distrikt som New York State. Det innebar att han inte tillfördes ston av samma kvalitet som Axworthy och Peter the Great - knappast heller av den klass, som bestods Bingen.

Hans resultat som avelshingst måste ses i den belysningen. Han lämnade sällan avkommor med samma speediga, tidiga biljans som kännetecknade barnen till Axworthy, Bingen eller, ibland, Peter the Great.

Men McKinney-avkomman ärvde andra ting från sin fader: den utgjorde en homogen grupp travare avseende stark konstitution, uthållighet och kraft. Typisk var hans berömda dotter Sweet Marie 1.15,8.

McKinney stod 158 cm över manken och var, bilden som finnas i denna artikel gör honom icke rättvisa, en vacker häst av "stor maskulinitet". Hans ena has var öppen för kritik och det lär vara så att denna has ofta uppenbarade sig på hans avkommor i en ännu mera kritiserad form.

Zombro och San Francisco
Bäst av alla McKinney's söner på tävlingsbanan var Zombro 1.21,4 (som treåring), då han med all sannolikhet var bäst i USA i sin kull. Zombro fick ett relativt kort liv i avlen men hann producera sonen San Francisco f.1903.

San Francisco hade ett tävlingsrekord på 1.19,4 och ett rekordforsök på 1.17,5. Som femåring slutade han trea i det med 50.000 dollars doterade American Trotting Derby.

Han köptes av dåtidens allt dominerande stuteri, Walnut Hall Farm, och stod där hela sitt långa liv. Hans avkommer kördes som ettåringar varje höst från Kentucky till New York där de såldes på auktion i det Madison Square Garden, som blev så legendariskt för sina boxningsmatcher.

San Francisco var som en äkta McKinney-häst en tuff, hård och outslitlig travare och han lämnade hästar av samma sort.

San Francisco kallades "McKinney's krigshäst" - därmed indikerande vilken fighter denne bläsige häst med sina två vita strumpor bak var.

San Francisco tävlade handikappad av svaga hovar. Hans väg på banan var blodfläckad, hård, långvarig och framgångsrik i kamp med några av alla tiders bästa i Lady Jones, Hamburg Belle etc.

San Francisco lämnade bl.a. Vansandt 1.15,0, Saint Frisco 1.15,7 och Lu Princeton 1.15,2. Han blev fader till Cita Frisco, moder till Volomite. I sammanhanget skall förstås inflikas att Roya McKinney, en dotter till McKinney, blev moder till Scotland.

Eftersom Scotland och Volomite är de i dag totalt dominerande linjebildande hingstarna har alltså McKinney-blodet i hög grad varit med och byggt upp traveraveln även här.

Det är som tidigare sagits: varje s k hingstlinje består av element från nästan varje stor travarefamilj. Hingstlinjer existerar inte som en genetiskt fristående enhet men däremot som praktiska begrepp och ibland som familjer.

McKinney-blodet finns även med i legenden Greyhound där dennes mormor Zombrewer är en dotter till Zombro. Samma Zombrewer är moder till Peter the Brewer.

För oss i Europa är San Francisco's mest spektakuläre son Lu Princeton, som stod för många segrar i Grand Circuit i USA 1917 och 1919 då han mötte och besegrade den fantastiska Peter the Great-dottern Mable Trask och San Francisco-sonen Saint Frisco i en serie lopp kring 1.15-strecket som hör till de mest uppmärksammade i travhistorien.

Det är också historia att San Franciscos snabbaste son, Vansandt, kom undan... just Mabel Trask.

Men åter till Lu Princeton, som andvändes sparsamt i aveln (han stod i Goshen) men dock lämnade en superb travare i Hazleton.

Den hårdaste av dem alla
Hazleton föddes 1923 och var undan Peter the Great's dotter Jeanette Speed 1.19,9.

Hazleton startade och vann som tvååring på 1.21, men var tvåa på 1.18,0. En svår kvarka höll honom från tävlingsbanan som treåring men han var tillbaka som fyraåring 1927, då han segrade i elva lopp, vann 20.000 dollars och satte världsrekord för fyraåriga hingstar med 1.15,7 och tog ett tredjeheatsrekord på 1.16,9.

Som femåring segrade Hazleton i alla sina lopp och tog sitt rekord 1.15,0. Han vann alla lopp utom ett som sexåring då han såldes till Europa och innledde en ny otrolig karriär.

Den europeiska köparen av Hazleton var tysken B J Alkemade, som betalade 15.000 dollars för den svartbrune hingsten.

Hazleton tävlade fram till och med 1937 i tyska och italienska färger och gjorde alltså TRETTON SÂSONGER på banorna i USA och Europa.

Ömsom var han tyskägd - ömsom i italiensk träning och tävling. Hazleton var den förste amerikanen som segrade i Prix d'Amerique, som han vann både 1931 och 1932 - över 2600 repektive 2625 meter (han gav fransmännen 20 meter) båda gångerna på 1.27,2 över en "omöjlig" bana. Han kördes av Otto Dieffenbacher.

Hazleton segrade i dåtidens jämte Prix d'Amerique värdefullaste internationella löpningen i Europa, Graf Kalman Hunyady Gedenkrennen i Wien på 1.23,3 över 3300 meter med 120 meter tillägg. Han segrade vidare i Preis des Duce i Rom och i Premio Inverno i Milano.

Hazleton hade emellertid en rival som var honom likvärdig och oftast övermäktig i Walter Dear, som dock hade fördelen av att tränas/köras av suveränen Charlie Mills.

De båda drabbade samman 1931 på Charlottenlund i ett med sagoskimmer omgärdat heatlopp, där Walter Dear vann på 1.18,9 respektive 1.19,7.

Det finns en god historia kring detta lopp. De häpna danskarna - som då hade så många bra travare och som så långt före Sverige - kunde bl a konstantera att både Walter Dear och Hazleton hade extremt långa checkremmar. En hästägare hos topptränaren Sofus Sörensen, en äkta dansk skämtare med stor slagfärdighet, sökte upp sin tränare och frågade "varför har mina hästar så korta checkremmar och de båda tyskarna så långa". Sofus Sörensen svarade hästägaren, som var "störst" i stallet: -Jo, det skall jag säga slaktaremästare Nielsen, att Hazleton och Walter Dear är travare men Era hästar är ingenting annat än kameler i skepnad av travare.

Kameler är som bekant passgångare. De senare fick man i gamla tider att trava genom tung belastning på framhovarna och ofta korta checkremmar!

Hazleton travade alltså från två års ålder 1923 fram till 1937, då han 16 år gammal avslutade sin fantastiska karriär med en seger i Prix d'Angleterre.

Sedan kom kriserna i Europa och världskriget. Hazleton fick aldrig en chans att börja en riktig avelskarriär. En av de allra största travarna i vår tid - en sonson sonson till McKinney fick aldrig en chans att förärva sin speed, vitalitet och stålkonstitution.

Det svenska McKinney-arvet
Belwin 1.18,8 var den av McKinney's avkommor i USA som uppmärksammades mest i sitt hemland. Han hade 339 vinnande avkommor och var morfar till 309 i samma kategori.

Däremot kunde Bunter 1.17,5, Belwin's bäste son, aldrig attrahera många ston, trots sin bevisade förmåga att lämna 2:00-travare.

Till Sverige kom två mycket framstående söner (moderlivsimporter) till Bunter - Bunter Hanover och O Ké Hanover, vilka lämnade efter sig många segrar och svenska rekord men tyvärr inga stora saker i aveln.

Bunter Hanover är dock den ende amerikanen från McKinney-linjen, som skapade en egen hingstlinje.

Bunter Hanover lämnade med Mavil den fantastiske King Bunter - trogen i detalj i sin förärvning till de detaljer som karakteriserade McKinney's familj.

King Bunter var inte att räkna med som unghäst. Han kom inte igång förrän han var fem år gammal, men därefter tävlade han starkt, villigt och glatt tills han föll för åldersstrecket som tolvåring. Han saknade tidig speed men hade stålhårda ben som inte besvärades av det faktum att King Bunter även som åldrig tävlingstravare gick med tåvikter. King Bunter var en spurtare av högsta rang, en stayer men effektiv i heatlopp. Han blev populär i aveln och har premierade söner med i varje fall en chans att hålla McKinney-flaggan uppe ett tag till.

Franskt i topp
Utvecklingen av den franska hingstlinjen från McKinney är särskilt intressant, då den tycks vara på väg att ta igen terräng under senare år. Vi hänvisar till de hingsttablåer som gives i denna artikel.

Till Frankrike kom 1927 en tämligen enkel sonson till McKinney vid namn The Great McKinney 1.17,2 som i sin tur var efter den nästan lika okände Arion McKinney.

På den tiden var det tillåtet i Frankrike att betäcka franska ston med amerikanska hingstar och The Great McKinney fick chansen med ingen mindre än Frankrikes och Europas travdrottning Uraine, tre gånger vinnare av Prix d'Amerique och utklassade alla amerikanska importer under 1920-talet.

Föreningen The Great McKinney och Uraine gav i första hand Kairos (känd i Sverige som far til superstoet Gelionette) och i andra hand Ogaden. Endast genom dessa två hingstar har The Great McKinney överlevt. Det kan bero på Uraine's suveränitet...

I varje fall utgår från Kairos främst Hermes D 1.20, vars svenskägde son Pluvier III vann Rooselvelt International, Premio Europa och många andra stora löpningar. Pluvier III är i dag representerad av flera intressanta söner i aveln i Norden.

En annan avkomma til Hermes D är Nonant le Pin, som har Buffet II, Chablis, Irish Glory och Prix d'Amerique-vinnaren Hymour i aktuell fransk avel. Det vore märkligt om inte något stort kom från dessa hingstar.

Från Ogaden är Prix d'Amerique-vinnaren Feu Follet X aktuell och det gäller då främst Datac, sedan Hillion Brillouard dött ung.

För linjerna till Kairos, antigen de går över Pluvier III, Buffet II, Hymour eller Hillion Brillouard, gäller att de ofta lämnar travare av den mera amerikanska, eleganta typen. Men det finns undantag - den väldiga torgmadammen Gelinotte var ett sådant.

Svenska ston från McKinney-stammar fanns det rätt godt om på 1930- och 1940-talen. Bland dem märks Belwin's döttrar Calumet Aglow (mor till Derby-vinnaren Hetty 1.20,0), Kate Hanover (mor till Caprice och Kate, vilken senare lämnade Janeiro), Lillian Harvey (e.Harvey Hanover e.Bunter) som blev mor till Julienne, Krevad, etc.

Vidare skall noteras att San Francisco lämnade Silver Crown, som i Silver Princess hade en klassiskt vinnande (Uppfödningsloppet) avkomma.

McKinney har alltså spelat sin roll direkt och indirekt även i svensk travsport. Man måste till sist fråga sig: var det tillfälligheter som avgjorde att Peter the Great och Axworthy skulle slå ut Bingen / McKinney - eller hade de förhållanden till, vilka nu facit finns, en direkt generisk verklighetsanknytning, som obönhörligen ledde till nedgången för vissa hästar och till uppgång för andra?

Var det McKinney's och hans familjs brist på tidig speed som gav negativt utslag på prestationsvågen trots samma familjs hårdhet, kapacitet och vilja?